23. marts 2013
Hej Betina och Tom.
Jag skriver detta mail på svenska, även om jag en gång i min ungdom talade perfekt danska. Varje gång jag får ett nyhetsbrev från Dyrehöjgaard väcker det känslor hos mig.
Min historia
Den 7. oktober 1939 kom jag som 14 årigt "jödebarn” till Rösnäs. Idag är jag en gammal man på 88 år. Att vi ungdomar den gången blev mottagna i Danmark räddade ju våra liv.
Det var goda människor på Dyrehöjgård som tog emot mig. Även om man fick jobba hårt. Men idag ser jag detta som en nyttig skola i livet. 4 år fick jag tillbringa på Dyrehöjgård tills tyskarna bestämde sig för att Danmark skulle bli fritt från judar. Men som de flesta av Danmarks judar lyckades även jag fly till Sverige.
Hur vet jag nu att Dyrehöjgård inte längre är någon vanlig bondgård som det var på min tid. Förklaringen är, att vi har goda vänner här i Stockholm, där frun i familjen har någon släkting på Rösnäs, som känner till min historia. Sista gången hade dom med sig en flaska "Rondo Rosé” som fortfarande står kvar på hyllan i vår källare, och som jag gärna vill spara till ett festligt tillfälle.
Trots mörkret kring oss under den tiden minns jag mina år på Dyrehöjgård som ljusa. Det var viktiga år i en människas liv. Jag kom dit som barn och åkte därifrån som (nästan ) vuxen.
Många fina minnen är förknippade med mina år på gården, men även tragiska. Det var redan första vintern, när Anna Nielsen, frun i huset halkade på en isfläck och slog huvudet i husknuten. Bara en vecka senare gick hon bort.
Jag vet ju inte, om ni har tid att svara på detta mail. Men jag undrar, om gravkullen Dyrehöj på andra sidan landsvägen, är lika orörd i dag som den var då? Det jag uppskattar i dag är, att ni har samma gula färg på gårdslängderna som jag minns den.
Med vänlig Hälsning
Hans Kaufmann
Spånga
Ps jag hade gärna varit med att beskära vinstockar på Dyrehöjgård, men resan blir tyvärr lite för lång!
den 25. marts 2013
En lång historia
Hej Betina och Tom.
Tack för ert vänliga svar. En sak vill jag gärna berätta. Detta hände efter att jag hade lämnat Dyrehöjgård. Jörgen Nielsen, sonen på gården gömde vapen åt motståndsrörelsen i plantagen nere vid stranden. Den plantage, som jag en gång i tiden hade varit med om att plantera. Detta fick jag givetvis inte reda på förrän efter kriget.
Min historia är ingen hemlighet så ni får göra med den vad ni vill! Jag berättar ju ofta för skolklasser om mina upplevelser. I Tyskland upplevde jag också pogromnatten (det som kallas för kristallnatten ), då nazisterna vandaliserade hela vårt hem.
Vid olika tillfällen har vi efter 1945 besökt familjen Nielsen på Dyrehöjgård . Sista gången vi var på Rösnäs var på sommaren 2005. Då bodde vi på Kongsgården B+B i Kongstrup några nätter. Kongsgården ägdes ju en gång av brodern till Anna Nielsen som hette Olaf. Jag vet inte om Ni redan då var etablerade på Dyrehöjgård. Jag ville visa ett barnbarn var en gång i min ungdom jag jobbade.
En kärv men godhjärtad människa
Jag vet inte om bokstäverna MN och AN under Klockan på gården finns kvar: Mads Nielsen och Anna Nielsen. Gårdejaren Mads Nielsen var en kärv men godhjärtad människa. Hans ställde stora krav på sina medarbetare på gården, men sparade inte heller sig själv. Han gjorde ofta de smutsigaste jobben. När det var gäster och det skulle ätas i finrummet, åt han först kväll med gårdens folk.
Flugten til Sverige
Vi var ju en grupp judiska ungdomar som jobbade på gårdar i och kring Kalundborg och vi träffades regelbundet. Så är då vår sista vecka i Danmark. Den 28 september 1943 varnades judarna om vad som skulle hände dom och den varningen trängde även fram till oss i Kalundborg. Vi var 2 drengar och 2 piger som bestämde oss för att cykla tillsammans till Nordsjälland för att därifrån hoppas hitta en chans att komma till Sverige. Slutligen hamnade vi i Gilleleje.
Många hjälpte oss
Det fanns många människor efter vår väg denna vecka som aldrig hade hört begreppet civilkurage men som hade den egenskapen och hjälpte oss. Så var det skepparen Gunnar Flyvebjerg som hade sökt skydd som "vinddrivare” med sin skonnert M.A. Flyvebjerg i hamnen i Gilleleje. Det var en blåsig vecka . Och när Gunnar Flyvbjerg la sig i sin koj tisdag kväll den 5 oktober för att sova visste han inte, att han skulle väckas nästa morgon för att bli uppmanad att segla till Sverige och att han nästa dag kl 2 på eftermiddagen hade räddat 189 flyende judar då han landade i Höganäs hamn. Och vi 4 vara bland dessa judar.
Det blev sannerligen en lång historia.
Förresten har jag ett flygfoto på Dyrehöjgård. Det måste ju vara taget före den 9 april 1940. Om ni gärna vill ha det skall jag be min son om hjälp med att skanna det och maila till er.
I år vill vintern inte ge med sig. I natt hade vid ner till –11*.
Hur går det då med vinstockarna?
Med vänliga hälsningar
Hans Kaufmann
PS Jag kommer mycket väl i håg när man hittade björnskelettet i torvmossen, och man kunde till och med säga att den stackars björnen måste ha haft tandvärk.